De flesta av oss känner oss älskade av våra hundar. De ger oss närhet och tröstar oss när vi behöver det mest.

Ibland funderar man så klart vad ens hund skulle säga om den kunde prata och här kommer ett förslag på hur det skulle kunna låta.

Läs texten och hör vad din hund tänker om dig på riktigt........

"Bisse"

Jag är din hund och jag skulle vilja viska det här i ditt öra: Jag vet att ni människor har ett stressigt liv. Ni har jobb och kanske barn att uppfostra. Ni verkar alltid flänga runt överallt, ofta utan att ta er tid att njuta av livet. 

Sänk ditt huvud och titta på mig. Ser du hur mina stora, bruna ögon tittar tillbaka på dig? Min blick blir mindre klar i takt med att jag åldras. Jag börjar få grå strån runt min mjuka nos. Jag kan se kärleken i din blick.

Vad ser du i min? Ser du en själ? Någon som älskar dig mer än någon annan på denna jord? Någon som förlåter dig för allt, bara för att få spendera en liten stund med dig?

Det är allt jag ber om, att du saktar ner en stund och umgås med mig några minuter. Ofta verkar det som att du läser på sin skärm om andra hundar som har dött. 

Ibland dör vi för tidigt och väldigt snabbt och det krossar era hjärtan. Ibland åldras vi så långsamt att ni inte ens verkar märka det. Trots min dimmiga blick och grå nos kommer jag aldrig att sluta älska dig. 

Jag kommer kanske inte att vara här imorgon eller nästa vecka. En dag kommer du att gråta mer än du trodde var möjligt och du kommer att önska att du fick en dag till med mig. 

Men idag är jag här, så kom och sitt med mig en stund och njut av mitt sällskap. 

Prata inte med mig som att du vore min lärare, utan som att jag är en levande själ. Stryk mig över pälsen, titta mig i ögonen och prata med mig. 

Du ville ha mig i ditt liv för att ha någon att dela känslor och minnen med och här är jag!

Jag är en hund men jag är ett levande väsen. Jag känner och ser skillnad på olika personligheter. Jag ser inte dig som en hund på två ben – jag vet vad du är. Du är en människa och trots dina egenheter älskar jag dig.

Lägg dig nu bara ned på golvet med mig. Kliv in i min värld och låt din egen sakta ned för en stund. Titta mig i ögonen och viska i mina öron. Prata från ditt hjärta och låt mig lära känna dig på riktigt. Livet är för kort.

Så snälla… Kom och sitt med mig och njut av de dyrbara ögonblick vi har kvar tillsammans.

Jag älskar dig, 

Din hund.

Vill också dela med mig av erfarenheter så att de nya valpägarna förstår att ta tillvara den tid de kommer att ha med sin hund. Ett hundliv är ju alldeles för kort, även när/om de får leva hela sitt liv... - och tyvärr är det inte alla varken människor eller djur förunnat...

.

Klicka på boken för att beställa!

Måste börja med att citera Anders Hallgrens förord till boken som berör på djupet de känslor man känner igen och upplever med sin gamla hund:

"Det är något alldeles speciellt med äldre - av alla djurslag inklusive oss människor. De har ett lugn, en mognad och en säkerhet som inte pockar på för att synas och märkas och de utstrålar värdighet och vishet som samlats under ett långt liv.

Jag kan inte låta bli att respektera och beundra den äldre hunden. Den har formats till en sådan unik personlighet och det märks inte bara i beteendet - det syns i den tålmodiga blicken, i rörelserna och i de grå stråna runt nosen. Det är när man ser det som man inser så kort ett hundliv är. Alldeles för kort.

Tidigare brottades man med valpens rumsrenhet och bitande på saker, sen var det den vilda unghundens olika småproblem, som svåriheter med inkallning och det ständiga dragandet i kopplet. Sen kom perioden med kurser; lydnad, agility, kantarellsök och allt som man kunde gå.

När sen år lades till år och hunden märktes allt mindre, kom perioden när man så lätt glömde, inte riktigt hann med och drogs med ett ständigt dåligt samvete. Men så kom ju de där grå stråna, förändringen i ögonen och hundens vikt började bli ett problem. Och var det inte en lätt hälta man kunde se på morgonpromenaden?

Då kom oron. Oron för att ens bästa vän började bli gammal. Man räknar. Ett hundår är i genomsnitt sju människoår. Men då blir ju min hund......Plötsligt slås man av hur kort ett hundliv egentligen är. Man hittar på ursäkter för sig själv och sin hund för att man inte fortsatt vara så aktiv som förut, men de ursäkterna tonar bara ut i en tom rymd och läggs som en sten på samvetet. Varför har hunden inte sagt något om att den vill ha längre promenader och flera kurser. Sökkursen var ju så kul.....

Men hundar säger inte något, kräver inget, de bara anpassar sig och finner sig i och kliver åt sidan för den snabbare människotrafiken.

I vår stressiga värld, till bredden fylld med plikter och måsten, tänker vi inte lika mycket på dem som inte kräver. De äldre har ju en mängd behov de också, men just för att de inte pockar och kräver, blir det så lätt att sätta dem åt sidan när tillvaron blir för jäktig.

Därför är det viktigt att de äldre hundarna får en egen bok, så att hussar och mattar får stöd och vägledning i vad de kan göra. Och får reda på vilka behov som deras äldre hundar har och hur man på enkla sätt kan tillfredsställa dem."

Läsvärda böcker om "Hunden, människans bästa vän"

Tillbaka